Socialsekreterare som utreder ärenden rörande placering av minderåriga, s k frivilliga omhändertaganden, följer strikt de traditionella könsrollsmönstren när de värderar lämpligheten hos den ene eller andre föräldern att vårda den unge.
     Könsrollstänkandet gör sig också gällande när man inom socialtjänsten utreder ärenden om våld i hemmet. När kvinnan utsätts för våld av sin make beskrivs detta i utredningar som ”bråk” som inte tas på fullt allvar. Ofta anses det naturligt att mannen slåss om han är berusad. Socialarbetarna lyssnar alltid mera på mannens beskrivning än kvinnans, och det blir hans version som blir avgörande för beslut som fattas.
     Barnets bästa är inte det främsta rättesnöret för socialarbetaren som ska klarlägga vad som hänt i en familjekonflikt. När det framkommer misstankar om incest eller annan form av otukt mot minderårig tonar man ner dessa. Barnmisshandel kan accepteras om t ex den som utövar våldet är från andra kulturer, eller om sprit funnits med i bilden.
     Kåhl konstaterar att socialarbetaren följer minsta motståndets lag i förhållande till förhärskande kulturella värderingar. Istället för att anlägga ett kritiskt synsätt, och använda sin position för att försöka förändra sociala konfliktsituationer, slätar man över, och väljer att lösa konflikter genom att t ex skicka bort barnet från den hotande miljön.
     Ingela Kåhls bok Socialarbetarkåren – den lindansande professionen tar läsaren med på en upptäcktsresa i vår kultur, och synliggör strategier inom socialtjänstfältet som upprätthåller traditionella värderingar och fördomar. Hennes fynd är originella och säkerligen kontroversiella i ljuset av socialarbetarnas starka kårkänsla.